AV YRKET ATT DÖMMA

I vårt samhälle är vi snabba att göra en bedömning av en person bara

genom att få reda på vad personen jobbar med. Ett jobb som de flesta

 i sverige har endast för att tjäna ihop till brödfödan(tyvärr) utan att direkt

 kunna identifiera sig med det. När man är i situationer där man ska

bekanta sig med nya människor spaltas frågorna enligt följande, "Vad heter

du? Jaha och vad gör du då?" Om man då på fråga två helt sonika svarar

"Jag lagar mat, promenerar, uppfostrar barn, målar, läser böcker, arbetar

och sköter min hygien" så kommer ständigt följdfrågor tills det viktigaste

är avslöjat, vad man helt enkelt tjänar sina pengar på. Jobbar du som

lokalvårdare eller restaurangbiträde kan du inte förvänta dig några

yterliggare följdfrågor som "Är det roligt? " eller "Hur funkar det ?"

Och bums sätter vi en stor stämpel i pannan. Så urbota dumt.

För mig är det precis tvärt om. Jag är intresserad  av att veta om en

ny människas värderingar, mål, intressen, klädsmak, favoritfilmer, barn,

matlagning, resor och konsertminnen. För det är det som är livet för mig.

För mig är inte arbetet livet. Mitt mål är att kunna jobba så pass mycket 

att jag får vardagen att gå runt ekonomiskt men ändå får så mycket tid

över som möjligt. För mig är tid viktigare än kapital i de flesta lägen. 

En klok människa har lärt mig att pengarna kommer alltid tillbaka men 

det gör inte tiden. Det är fakta. Fakta jag alltid bär med mig. 

För mig som har jobbat i klassisk svensk kontorskultur i många år

så är vikten i vad man jobbar med och hur mycket pengar man har 

ännu mer påtaglig. Till och med internt är det väsentligt vilken

avdelning man arbetar på, vad man tjänar och vilken titel man har.

Men gäsp! Jag tror jag somnar lika fort som dessa sätter stämpeln.